Okej.. Jag sitter just nu och läser igenom massa dikter som jag skrev för flera år sedan. 
Tiden har gått och livet har förändras. Livet är rätt bra idag! 
 
Jag minns att min högsta önskan var att få känna mig glad någon gång i livet
innan jag dog. Tänk om jag då visste hur livet skulle se ut nu. Jag hade aldrig
trott på det. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva min 15 års dag.
Så fel jag hade :-) 
 
Om jag däremot hade vetat vad jag skulle tvingas gå igenom för att ta mig till den
punkt jag är vid idag, så hade den resan inte varit värd att göra. Det är tur att jag
inte behöver göra den resan två gånger. SÅ .. jag tänkte till och med skriva ner
några dikter som jag skrev den tiden. Time is ready :3 Detta är alltså nååågra dikter från 2008/09/10 när jag mådde som sämst. Read and think twice. 
 
Förlåt för min existens .. 
Det blev ju ett helvette för er, när jag började leva.
Jag sjönk i min ensamhet,
grät mig till sömns, för jag ville inte finnas mer.
Det gör så ont att säga det .. men jag skapar bara problem.
Är som en magnet som suger på sig all skit.
I denna värld .. nej jag hör inte hit.
Förlåt för att jag aldrig var den ni ville jag skulle vara.
Förlåt att jag inte kunde ta alla hårda ord från er.
Förlåt för att ni inte ser .. 
 
Det finns ingen som ser mig,
hör mig.
De bara
Förstör mig.
Försökt leva så länge,
men om det inte går?
Det enda jag vill
är att ge upp.
Så varför ska jag leva då?
Kan nån förstå,
se mig.
rör mig.
Förstör mig inte,
har så mycket sår ändå.
Orkar inte leva när världen
tynger ned mig och så.
Alla som funnits där,
men inte längre.
Alla som har ställt upp,
som försöker en för mig.
Kan bara säga till dem
tack för det.
Men jag orkar nu inte mer.
Ingen kan dra mig upp,
för mitt liv är för tufft.
Så ni klagar på det jag
gör.
Jag ljuger för er,
för jag känner mig
misslyckad,
störd.
Vill bara sitta och gråta ut,
vill att detta helvette ska 
få ett slut.
Men varje dag,
fylls allt på.
När föräldrar tvingar mina
syskon, att inte prata 
med mig.
Så hur ska jag orka då?
När det är försvaga för att
ta saken i egna händer.
Jag orkar inte 
inte mer.
Vill inte höra rösterna mer.
Mitt misslyckande,
när jag äter,
sover,
rör mig,
när ingen hör mig...
Mitt eget skrik inlåst i mig.
som aldrig kommer ut.
Brustet hjärta,
sorgen och hatet 
som ej vill ut.
Kan inte längre ,
ingen förstår.
Världen jag lever i,
är för mörk att jag inte orkar stå.
Alla samtalen med männsikor,
som vill mitt bästa.
Men sanningen är att jag
inte har orken till detta.
Behöver orken nu,
för jag sitter här fastklistrad dag ut.
Vill inte längre,
kan ingen förstå?
Kan ingen hjälpa mig här ifrån?
Snälla någon svara,
sitter här helt ensam,
men tankar som bara 
tar död på mig.
Vill kunna leva,
men inte så här.
Men jag kommer alltid finnas hos er,
jag lovar och svär.
Mitt självmord 
är bara mitt sätt att 
slippa denna skit.
 
tom .
stod på bron ..
det skulle ta slut
kunde inte
var för svag.
Om jag överlevde,
så skulle jag sättas med extra vak.
Död .
död på insidan,
känner ingenting
så kan ingenting beskriva.
behöver så mycket ..
närhet du vet nog det.
Behöver orden
som inte sårar min själ
för känslan av att sjunka ..
Att inte vilja finnas här.
ska skriva ner rader som blir mitt hejdå från det här.
Det är bäst .
Även om de inte ser det.
Känslan av att inte kunna andas ..
Förlåt mig,
Jag trodde inte jag skulle sjunka så lågt,
men orden på min mun formas till förlåt.
Jag ger upp .
Har ingenting kvar, även fast jag egentligen har chansen att leva.
men varje gång jag somnar ..
så vill jag inte komma tillbaka,
vill falla in i mörkret,
så jag slipper att sakna.
 
 
Jag borde ha skrikit,
skrikt på hjälp, när jag föll samman.
Jag borde ha lyssnat, inte hela tiden
förträngt alla frågor, 
som fört mig till tystnad. 
 
 
Tryckte ned fingrarna i halsen,
idag igen ..
var aldrig meningen.
Fanns inget att spy upp,
men jag måste spy ändå.
Fattar ni inte att jag inte
vill äta, men ni tvingar
mig att käka ändå.

hur det river runt inuti i mig,
måste få ut ångesten, men nej.
Ingen som försöker hjälpa mig..
Ni säger att jag måste skärpa mig.
Säger att jag har slutat skära.
varför skulle jag ha gjort det?
När ingen ens försöker
stötta mig ifrån det.
Ni frågar så dumma frågor,
att jag faktiskt inte har nått svar.
För jag orkar inte leva en till jävla dag.
 
 
Hur ont det gjorde när du sa ..
Att jag inte är något att ha.
Hur dina ord rev upp min mur,
och jag kämpade för att inte
brista ut i tårar,
att inte bli sur.
Försökte spela känslokall.
Men jag lyckades knappt.
Och du brydde dig inte ens,
när mitt liv blev svart.
Hur ska jag kunna förlåta,
när jag inte ens orkar gråta.
Vill inte leva längre,
du tog bort all glädje.
Det var flera år sen .. 
Men skiten har bara blivit värre.
Finner ingen utväg,
och jag ligger vaken varje natt.
Tittar upp mot taket, utan att se
för allt är svart.
Så många gånger jag sett mina armar 
fulla med blod. 
Och hur allt i kroppen skriker, 
det kändes som jag dog. 
Jag försöker hitta hjälp,
men inget jag kan finna. 
Har slutat gråta nu,
men själen har börjat brinna. 
 
 
En dag blir jag fin, inte idag, och inte imorgon.
Men sedan,kanske.
Det som gör ont idag,kanske är värt imorgon,
kanske kommer jag se mig själv med nya ögon.
Kanske är jag vacker. 
Tröttheten,det äter upp mig inifrån, gnager, en aning, jag döljer,
och en dag kommer ni se.
Som vanligt ler jag, men på insidan är det mörkt.
Trots det kommer jag le.
Mer och mer,
stänger jag ut individer,
som stått mig så nära, mörker, hur länge ska jag hålla på med dethära?
För jag vill bara, lägga mig ner och vila ett tag,
några år,
förevigt,
jag är trött. Tyngden är så svår ibland.
Men en dag kommer jag bli fin,
fast inte idag, och inte imorgon
men kanske en annan dag. 
 
- SÅ om du inte har provat allt, fortsätt att pröva. 
Livet har för mig blivit så mycket bättre :) 
Don't give up! 
 


3 kommentarer

Gerd

21 Aug 2013 18:47

Orden griper tag, texten berör och de två sista raderna lyser som stjärnor .Bamsekramar!





David

01 Sep 2013 18:16

Ni har en underbar blogg med djup!Jag hoppas att jag får läsa mer snart. Tycker ni om att diskutera livet med eras läsare? Tack att ni finns!

Svar: Kul att du gillar det! :) Jag finner det mer intressant att diskutera livsfrågor än visa upp klädesplagg. Visst kan man göra det och ändå ha en intressant blogg. Dock är det så många som visar upp "livet-är-så-bra-hela-tiden" fast de, i själva verket, inte uppskattar det de har. Jag tror det är viktigt att prata/skriva om både ljusare och mörka tider. Livet är en intressant resa med både toppar och dalar! :D
Sanna Eriksson

David

01 Sep 2013 23:20

Hej! Tack för svaret! :) Om du skriver då läser jag fina du! :)

Kommentera

Publiceras ej