Då sparkade jag fritt i luften för att bli fri känslan. Nu sitter jag tom, tömd på det lilla jag byggt upp. Är inte ledsen, är inte glad. Jag är inte besviken och inte heller lättad. Jag är existerande. Eller kanske är jag allt på samma gång och det uttrycker sig i denna tomhet. Gick inte på lektionen. Kunde ha gått dit men kände inte för det. För första gången, på länge, spelar jag skolan på känsla. Och det är det jag pratar om, fortfarande det jag prioriterar. Kanske är det för att det är brist på annat. Rädsla för att prioritera annorlunda. Ibland är det lätt och ibland är det svårt och ibland är det svårt att försöka samarbeta mellan två saker som krälar inom mig. Jag vet inte hur jag kommer lösa två tankar samtidgit. Två stycken som under livet motsatt sig varandra. Plötsligt ställs det krav av andra som jag egentligen borde, för längesen, krävt av mig själv. Det känns lite som mitt fel i allt det här. För någonstans vet jag att jag inte alltid valt det bästa. Kommer inte kunna springa från den känslan.
 
 
 
Bilden är bisarr och samtidigt vacker när jag tänker på det. De ska återigen skära genom hud för att flytta något som valt slingra en annan  väg. Inom vissa gränser för att bli den raka vägen. Det känns uthärdligt eftersom det inte är lika stort, inte lika många komplikationer. Jag missar inte så mycket skola. För vem orkar leva med smärta i längden? På något sätt lyckas människor ändå. Även om de vet att det inte kommer bli bättre. Visst är det märkligt? De strävar att få mig smärtfri och tur är det. Ändå finns risker, ändå finns risken att smärtan inte försvinner. Med åren har jag blivit skeptisk. Jag tror inte på att det blir bra förrän det visar sig annorlunda. Eller bra kommer det aldrig riktigt bli. Bara något jag skulle tolerera leva med. Jag gick då med på en viss förlamning och samma sak gör jag nu. Det blir nog bra. Tekniken har utvecklats otroligt på bara några år. Det är betydligt mycket lättare att operera idag än vad det var förut. 
 
Nu borde jag vara nöjd,
fast samtidigt känns det inom mig. Det finns de som har det så mycket värre. Det här skulle ses som en förkylning jämfört med annat. Värken sliter dock på kroppen i längden och den gången då deras dåliga sömn sträcker sig inte bara över veckor, månader utan även år... då kanske vi förstår varandra. Då kanske den personen förstår att jag blir trött och den personen vet att det går att härda i tröttheten. Två veckor av väntan på ett svar jag redan visste. Två veckor av tankar kring förra operationen. Om det var något som gjorde ont så var det just det och jag väljer till en liten del att känna samma sak igen. Denna gång, mer förberedd. Erfaren denna gång. Ingenting som är nytt, till och med lättare. Det är som att läsa samma kurs två gånger. Andra gången behöver man inte plugga lika mycket. Jag är inte ledsen eller glad jag bara är levande med alla tankar  i huvudet. Tänk hur jag kan formulera med ord och folk sedan tänker detta nedstämt och negativt. 
 
Jag är skeptisk tills den dagen då det visar sig annorlunda. Bara skönt att få skriva av sig och reda ut knutar så att jag kan; Komma ut från denna situation, stärkt! Detta är mitt sätt att hantera alla negativa känslor. 
 
Skiten försvinner inte. Den byter form. :) (kanske till en boll, vem vet??!!!)
Meen man får dock massa erfarenheter duuude och det är typ ganska nice i slutändan.
Genom att förstå sin egen smärta så är det lättare att förstå andras lidande, sorg också.  
 
DET FINNS ALLTID NÅGOT POSITIVT I DET SOM ÄR NEGATIVT!! 
;bara om vi själva väljer att se det. :)
 
 

1 kommentarer

Gerd

02 Dec 2013 15:49

Din text berör för du äger språket, Du kan formulera erfarenheter så att jag som läsare kan förstå, men inte ta bort, oron och smärtan fast jag så innerligt gärna skulle vilja .Är det något jag kan göra så vet du var jag finns. Bamsekramar.

Kommentera

Publiceras ej