Att leva med ett huvud som går på högvarv när kroppen inte orkar mer.

 Starkt behov av att uttrycka mig, förmedla ett budskap. Kapa alla tabubelagda ämnen och prata om det som är viktigt. Dagens bloggar är så uppblåsta av samma saker och blir, i mina ögon, rätt ointressanta. Så en liten text från mig, utan tanke på grammatik och meningsuppbyggnad, läs med öppet sinne och framför allt: Våga fråga ifall det är något som är oklart. Jag har tänkt fortsätta på detta någon annan gång med en annan vinkling. Att vara optimist i en pessimistisk skalle är inte alltid lätt :’3
 
I andetaget kvävs jag av luften utan syre.
Ångest så stark, kurar ihop mig, blir liten.
Liten i en värld så stor, i en rymd så oändlig.
Jag är ingenting i det hela och kanske är det de
som skrämmer mest.

Livet har tappat sin färgskala. Jag kan se att de skrattar och ler. Jag hör att de skämtar. Jag brukade kunna skratta till skämten, brukade kunna le utan ansträngning. Socialt sätt är jag inte långt ifrån så länge jag spelar lite gladare och mer framåt. Känslomässigt befinner jag mig någonstans mellan allt levande och dött. Ibland sitter jag tom, avskalad av känslor där jag egentligen borde kunna känna. Tomheten är mer skrämmande och främmande än de känslovågor som likt en tsunami erövrar min kropp och skapar panik.
 

Har du någon gång känt att det är så jobbigt att gå upp på morgonen och du söker en enda anledning att göra det, men hittar ingen. Kurar ihop till fosterställning och önskar att inte behöva möta världen mer, aldrig mer känna smärta. Bara låta sig kura ihop och stänga ute allt liv för att själv inte leva.
Depression är något mittemellan liv och död. Jag andas fortfarande. Jag tänker och känner fortfarande. Jag skulle så gott som kunna vara död men ändå är jag levande. Även fast jag inte vill så vaknar jag på morgonen. Tänk vad mycket energi det går att försöka hitta en enda anledning för att gå upp. ”Du måste gå till skolan” är en fras jag har upprepat hundratals, miljontals gånger för att kunna ta mig ur sängen. Även om jag förr var tvungen att ställa klockan mitt i natten för att psykiskt förbereda mig på att stiga ur sängen.

För att nå målet delas det upp i mindre delmål.

Ett enda motstånd kan dra ner en totalt i botten. Jag vill kunna vara som dem men det går inte. Jag vill också tillhöra men jag får inte. Alltid vid högtider blir livet tyngre. Jag saknar att umgås med mina syskon. Vi brukade spela spel ihop, skratta tillsammans, allihop närvarande vid samma punkt. Sedan fjorton års ålder har jag missat alla dessa tillfällen för att jag inte väljer att vara kvar hemma. Jag skulle göra våld mot mig själv och det jag står för om jag skulle återvända. Det är svårt för min omgivning att förstå hur det känns. Det känns många gånger som de vill säga ”skyll dig själv, du som inte vill vara hemma får stå ditt kast – ditt eget fel”. Även om de menar väl är jag ledsen över att bli bortvald och att känna mig utanför.

 Rotlös, bottenlös, du tillhör här fast du har ändå ingen tillhörighet någonstans.

Ingenting i kroppen vill välja, tänka, känna, bara klara sig igenom dagen. En liten grej kan alltså vara ett moment som är jättejobbigt och svårt att utföra. Utmattad och trött i skallen efter långa perioder med dålig sömn och en kropp som känner sig blåslagen inför varje ny dag. Om jag skulle komma till skolan och säga ”Ja, jag tog mig i alla fall ur sängen i morse” så skulle det förmodligen skapa oförstående blickar och frågor. Att ta sig upp ur sängen är inget imponerande i de flestas ögon. Det blir därför något som inte värdesätts lika mycket som andra saker, t.ex. prestation.

 
 

”Du kommer vinna hela tävlingen Sanna,”
”Du får ju alltid A, jag skulle bli förvånad om du inte får det”
”Jag förväntar mig att du skriver A på det här provet” osv.
Mina mål: Ta mig ur sängen, delta.

Omgivning lägger orimliga krav som jag förmodligen kan prestera. Problemet är att jag inte har den psykiska orken att göra och varför tar de sig rätten att sätta upp mina mål? Borde inte jag få göra det själv? Tänk hur många andra personer där ute som får bekräftelse och beröm vid prestation och framgångar istället för hur individen är som person. 

Detta har gjort det svårt för mig att ta emot beröm om hur jag är som person. Direkt blir tanken: Personen ljuger, är sarkastisk, menar det inte. Inte så konstigt egentligen med tanke på hur många gånger jag har hört hur dum, klanting, ful, betydelselös jag är. Att våga släppa den bilden och tro på att människor kan se mig på annat sätt är därför jättesvårt. För någonstans är jag mest av allt rädd för att bli sårad om jag får veta i efterhand att de menar motsatsen. Vi borde egentligen oftare berömma människor för hur de är som individer, visa uppskattning.  

 Livet tappar inte sin färgskala om vi vågar se kontraster i mörker, lättnad i ljuset. Vi lär oss på vägen, även om vägen är lång och många motgångar så finns det saker som faktiskt är underbart. Ibland tar det mig flera timmar att inse att jag inte är ensam i det här. Att det faktiskt finns någon jäkel som bryr sig. Ärligt talat, det är det bästa: Vetskapen om att någon bryr sig.

 

Jag har världens underbaraste vänner som är ett otroligt stöd! Det får mig att kämpa och försöka välja det bästa för min egen del varje dag. Jag tror att människan kan förändras och utvecklas. Med viljekraft och stöd så kan vem som helst nå riktigt långt! :)

Lättat på en del av tankarna, hejdå :)
 

3 kommentarer

James

23 Jun 2013 01:18

:).

Gerd.

23 Jun 2013 08:50

Du är modig .Du är ärlig. Du tar upp ett angeläget ämne som det fortfarande hymlas om men söm många känner igen sig i. Författare, konstnärer ,musiker, skådespelare berättar men för vanliga "Svenssons" är ämnet tabu. Jag hoppas många läser ditt inlägg, för det är viktigt. Själv hoppas jag att du ska kunna få kontakt ned fler i din familj .Man behöver tillgång till sina rötter, för att må bra, och du är älskad av många . Bamsekramar.

Emi

24 Jun 2013 14:00

Jättefint skrivet du! :3 Asså I love den där serien när man ska upp ur sängen. Så himla sant ibland asså o.o; Men ja asså vilket struggle, (ursäkta min svengelska) det är att ta sig upp ur sängen! Att orka göra någonting överhuvudtaget kan typ imponera på en själv ibland men det finns förstås folk runt omkring som kräver så mycket mer av en, men uppskattar ofta inte allt som man skulle vela att de uppskattade.Hehe. Genom ljusa och mörka tider I'll be there fooor youuuu ♪♫

Kommentera

Publiceras ej