Ibland blir det inte som man har tänkt sig. 
 
Veckan har varit känsloladdad bomb som emellanåt exploderat för att sedan ta form till en tomhet. Det har hänt mycket på kort tid. Jag har försökt hinna med jäktat mig runt hela veckan tills livet hunnit ifatt mig. Jag diskuterade med Emi om framtiden, alla val. Det värsta med valen är att något blir besviken. Valen blir inte bara för mig själv utan även för andra. Eftersom jag inte vet resultatet kan jag inte heller veta om jag valt rätt, vilket kan skapa en mildrig ångest. Det är jobbigt med människor som försöker påverka ens val, samtidigt som det är bra. Vad jag vill, i den här soppan, är svårt att säga. Jag har mycket tankar, idéer och hoppas på att påverka en stor massa i slutändan. 
 
 
Jag märker av hur många människor skyller ifrån sina problem på andra. Jag märker också av hur många som försöker lägga en skuld på axlarna antingen på mig eller någon annan. Ibland blir det fel och jag är medveten om det. Vi måste bara stanna upp och fundera på våra egna handlingar en stund. Att fundera på hur andra kan uppfatta det jag säger eller det som sägs i omgivningen.Hur ska vi bemöta varandra ifall vi inte är beredda på att höra ärliga svar? Vem är ärlig idag?

Och jag ser människor med glada masker där de pratar utan att prata. Jag ser människor med lyssnande ansiktsuttryck men de uppfattar egentligen inte ett ord. Jag ser att de bryr sig även fast de säger motsatsen. De stänger av. Kopplar upp sig någon annanstans och springer efter bekräftelsen. De behöver bli bekräftade och jag förstår det. Det var därför hon lockade håret, klädde sig i klänning, sminkade sitt yttre för att få en kommentar. Ändå gick det hela dagen, ouppmärksammad. När jag uppmärksammar ser jag lättnaden skölja över dem några sekunder innan den försvinner igen. Hon gjorde allt men det syns inte. För vem bryr sig?

 

och jag såg honom leta burkar med en kropp som inte kommer få upp värmen. En kyla som trängt sig in och en gnista som finns någonstans, men på vägen, slocknat. Han lever idag med flaskan på bänken. Tryggheten som dövar. Förmodligen är det samma visa : Livet kommer ikapp och det är inte sådär jäkla vacker som normer idag säger att det ska vara. Kylan som man känner av i luften är ingenting mot den som känns på insidan.

och vad ska jag säga till någon som inte förstår? För den fattar inte det jag fattar och givetvis är det tvärtom. Ge mig möjligheten att försöka förstå och jag kommer göra mitt bästa. Ibland är det skönt att bara prata av sig på någon som inte lägger ner egna värderingar i sammanhanget. Någon som kan lyssna utan att neka, påstå att man ljuger eller förneka. Ett exempel är: Det är svårt att prata om familjeförhållanden med syskon, släktingar. Min sanning är kanske inte så kul att höra på och därför är det vanligt att de försöker förmildra, försköna. Jag står för det jag säger och människor i min omgiving får välja själva hur de vill hantera det de hör. Det kommer ibland på tal och det märks ifall personen är redo att ha samtalet eller inte. En del frågar men vill inte höra svaret: Låt bli att fråga. Jag kan fortfarande prata om väder och vind. Livet går vidare. 

 



Det tar knappt en sekund och en dröm kan krossas. Det kan vara små saker, stora saker. Det skapar inom mig en frustration att hela tiden försöka göra mitt bästa men att det ändå inte spelar någon roll. Ingenting spelar någon roll. Ändå spelar vi ett spel mot varandra. En dröm, tog två sekunder att slita isär. Det var den drömmen det. Tog några timmar och jag hittade andra vägar. Jag är inte ledsen över det, inte längre. All drama tar energi samtidigt som jag inte fattar vad ett liv utan drama är. Det verkar lugnt och skönt. Jag hoppar mellan toppar och dalar för att klara av stora och små saker. Vardagsproblem, som egentligen inte är problem, blir katastrofalt stora och jag får kriga med tanken för att välja det bästa. Under en tid har jag inte valt det bästa heller. Tog en lättare utväg för att skjuta fram besluten till ett annat skede. Jag förstår varför jag ibland gör så. Skönt att slippa ta tag i saker ibland även om den lösningen inte är den bästa.

 
 Med ihopsjunken och trött kropp tittar jag på hur människor faller samman. Jag vet hur det känns att inte nå fram. När allt man säger inte spelar någon roll. Tänk om den personen kunde inse att allting den gör, det räcker. Det är tillräckligt. Du är du och det är underbart. Personer har så bråttom från sig själva. Istället blir det lättare att skylla på någon annan. Det är mig det är fel på, jag är problemet. Jag har levt mitt liv, i andras ögon, som ett problem. Jag blir besvärlig då jag inte gör som normen. Jag märker att många blir besvärade för att de inte kan placera mig, kan inte läsa av. Jag platsar inte i något fack. Jag betraktar hur de med all tankekraft försöker få grepp om mig. Tänk om de la den kraften på att faktiskt prata med mig. Ändå tjocknar vi i dimman av fördömanden. Jag har blivit fördömd så många gånger, tagen för givet. Försök bilda en uppfattning som kan förändras och hatet kommer bli mindre. Rädslorna, som många har, för andra människor är egentligen en rädsla för att möta sig själv. 

 
En dag hinner livet ifatt dig och du får stanna upp och fundera. Livet förändras på sätt och vis hela tiden. Du och jag förändras. Tillsammans kan vi göra något stort, för jag tror på människan arbetsverksamhet. Det krävs mer än en myra för att bygga en stor stack.

Vi hörsas :D

1 kommentarer

Gerd

06 Oct 2013 19:02

Du är så klok, du har så många insiktsfulla tankar och synpunkter, du har förmåga att i ditt skrivande beröra och väcka tankar hos dina läsare. Du är viktig ! Bamsekramar.

Kommentera

Publiceras ej