Jag var nog inte som andra barn när jag var liten. Jag var ganska tystlåten och snäll. Själv vet jag inte vad snäll är men jag kom ihåg att dagisfröknarna använda det ordet när jag, som liten, bestämde mig för att hjälpa till istället för att springa omkring som de andra barnen. Det hade börjat växa ett hål inom mig  som gjorde det svårt att andas. Obegriplig sak som fick mig att känna som om någonting fattades. 

 

Det var inte heller en lätt tid i min familj som med flera småbarn tvingats flytta omkring + sjukdomar och långa vistelser blev det på sjukhus när min morsa halvt bodde där. Jag minns den gången när min pappa skulle säga god natt och jag frågade: Vad händer efter döden?

  

Chockad över att sin dotter pratade om döden så ville han inte svara på frågan vad som händer efter. Han vet förmodligen inte svaret heller. Det satte dock myror i skallen på mig. Jag försökte förstå, eller snarare fantiserade jag mig en himmel någonstans där farfar satt och väntade. Redan då längtade jag till den dagen då allt kommer ta slut. Kanske skulle jag få träffa farfar, i min fantasi var han levande och pratade med mig. Fantasier blev bättre än verkligheten.

 

Fantasier är bättre än verkligheten.

hejdå! ♥
 

 

 

2 kommentarer

Gerd

07 Sep 2013 18:01

Vuxna har svårt att prata om saker de själva är frågande och rädda för. Din familj fick verkligen svåra motgångar och kämpade hårt för att få rätsida på tillvaron. Jag förstår inte hur de orkade och kunde hålla modet uppe. Håller inte med dig om din sista mening men man måste inte vara överens i allt. Bamsekramar.

AndreasSa

08 Sep 2013 01:42

Människor fruktar att prata eftersom att man genom att pratar förstår. Och hur mycket vi än intalar oss det så vill ingen egentligen förstå. För i slutet, är det bara mer att bära.

Kommentera

Publiceras ej