Well, jag blev otroligt seriös i detta inlägg.
Hänt mycket grejer, sovit för lite för länge.
Jag har inte gjort detta inlägg för att svartmåla någon. Människor vill oftast väl även om det kan bli väldigt fel. Jag tror de flesta gör sitt bästa utifrån vad de vet men en del saker bör kanske funderas på. Ord går inte att tvätta bort. 

En gång i tiden litade jag på människor,
men sen insåg jag att människor är människor.
Klart att de gör sitt bästa men ibland blir det väldigt fel.
Därför har jag svårt att lita på dem.

Idag gick vi igenom härskartekniker på ledarskap och organisation (en otroligt lärorik kurs ^_^). Vi såg en film som handlade just om dessa tekniker och det väckte så många igenkännande att mitt huvud ville skriva av sig. Det är jobbigt när någon i ens närhet börjar diskret använda sig av olika knep för att manipulera. Många gånger när jag bara behövt stöd har personen istället klankat ner på mina val och ifrågasatt alla val. Det är jobbigt att känna, oavsett vad jag gör kommer personen, på något sätt, trycka ner mig. Att leva med att hela tiden ha det runt omkring sig gör att jag har börjat tassa mer på tå och sluta prata. Ibland går det dagar utan att jag säger något till någon för att spara den lilla energi som går. Efter mitt beslut att bli ihop med en tre år yngre kille har jag fått möta måånga olika härskartekniker. Exempel:

 Osynliggörande: Personen ignorerade mig under en period. Lyssnade inte på vad jag sa och det blev en form av känslomässig utpressning. Jag behandlades som luft. →En osynlig människa tappar drivet och känner sig mindre värd, oviktig och betydelselös. 

 

Förlöjligande: På diskreta sätt kunde denne person kasta kommentarer om hur ung han var och skratta hånfullt så fort det kom upp ett program som påminde om situationen. Mina argument betydde ingenting eftersom jag inte har: "Några erfarenheter".. vilket inte han heller har... Vi är för unga för att veta. 

Underhållande av information: Han är ett ämne man inte pratar om och det märktes med personens släktingar. De hade ingen aning om att han ens existerade efter ett halvårs tid. 

Dubbel bestraffning: Oavsett vad jag gör blir jag på något sätt straffad för det. Det gör saker svårt att prata om. Det finns alltid något som är fel eller vill denne förändra mina beslut genom argumentation som jag inte har något att säga till om. 

Påförande av skam och skuld: Jag får ofta höra att det är mitt val, vilket jag står för. Det jag däremot inte orkar med att höra är alla frågor och orimliga krav. Personen vill manipulera över hur jag ska göra i förhållandet och ofta i kombination med dubbelbestraffning/förlöjligande kan kommentarer komma som får mig att låta som värsta äcklet. Jag är ihop med en yngre kille och det är tydligen en massa fel med det.

Tolkningsföreträde: Jag har fått hela min framtid förutspådd om hur dåligt allt kommer gå med min relation. Hur jag ger upp mitt liv för detta och hur ensam jag kommer att bli i slutändan. 

Stereotypisering: "Han är ung och oerfaren", "Vad kan han egentligen?", "Vad ser han hos dig?", vad ska jag svara på sånt egentligen? Det blir ämnen som dras upp bara för att argumentera. 

 

Tillmötesgående motstånd: "Jag ska kontakta soc så får vi se vad de säger" mycket snack som "jag ska tänka på det" för att inte återkomma i frågan. →(well jag kontaktade soc istället och fick massa stöd.. Vilket ledde till att personen kände sig huggen i ryggen och förbannad på både mig och andra inblandade)

Ospecificerad kritik: Utan att ha träffat min pojkvän kunde denne person kritisera och döma honom som person. "15-åringar är så...."

Felfinnaren: Allt jag gör blir fel vissa perioder. Hur jag styr in stolen, hur jag går, hur jag pratar, hur jag utför olika sysslor. Det är knasigt jobbigt emellanåt. Det blir så diskret att jag inte hinner reagera. 

 

Aktiva syndabocken: Well, det har varit många syndabockar i den här historien tyvärr. 

Snabba beslut: Jag fick massa förslag om alla andra killar jag kunde träffa och blev i princip förbjuden att träffa honom .. meeen jag gjorde det i alla fall xD 

Dubbla budskap: "Nej jag har aldrig sagt att du inte får träffa honom" samtidigt som kroppen låses och ögonen blixtrar.

Vi -strategin: "Jag har pratat med X och vi tycker inte att det är någon bra idé. Både X och jag tycker att du är oansvarig" 

Insinuera/sprida rykten: Vet inte riktigt om jag kan kalla det rykten men eftersom personen pratar med andra och ger sin vinklig i historien får de bara höra en sida. Jag blir dömd på förhand.

Utbrott: Oförutsägbara och oregelbundna, bara en tidsfråga tills jag blir ifrågasätt nästa gång.

 

Jag orkar inte argumentera eller strida hela tiden. Det blir så otroligt jobbigt bara varje gång jag vill träffa honom. Det är tungt ändå med distansen och allt annat runt omkring. Att leva i, periodsvis, dålig stämning tär som fan.  Hela bilden om vad jag vill göra efter gymnasiet kommer jag vänta med att prata om. Det har varit rätt laddat och jag får inte direkt stöd i mina planer. De tycker jag ska göra på ett visst sätt, gå en viss väg. Tyvärr har jag aldrig valt vägar som är "enkla". 

Ganska tragiskt; snart 19 år och oavsett var jag har bott har jag längtat bort.
Längtar till ett hem. Därför lär jag fly fältet i sommar lämna staden och låta
min kreativitet ta form.
 
Jag är inte ledsen heller efter allt jag måste gå igenom. Jag har lärt mig otroligt men det är så mycket hela tiden. Prestationskrav, skola, ideal, träning, hjälpa andra, musiken, ingen sömn, ångest. För mycket för länge blir för jobbigt.
 
 

Well --> IBBE om du läser detta inlägg kan det vara ett knep för att "smygplugga" till provet :-) 

 

 

 

 
 
 
 
"Jag förstår hur du känner.."


yeah right, right. 
 
om du var i min sits
bara en dag. 
Då skulle du se att 
det inte fungerar i längden
jag skulle välja
annorlunda
om det gick.
Men jag har nu inget val
för att leva med
konstant smärta
är inget liv jag vill leva. 
 
 
"Hur känns det, är du nervös?"
 
Vad skulle du vara? 
 
bye ♥
 
 
 
 
 
Jag har drömt två märkliga drömmer på 2 nätter. Jag har efteråt vaknat med en fruktansvärd känsla i kroppen.
Well.. Jag drömde att jag hade en guldfisk i en filtkorg. I filtkorgen fanns ett rör med vatten så att fisken skulle
kunna andas. När jag skulle kolla till fisken fick jag en extrem panikkänsla över "Varför la jag fisken här?". 
Korgen var fylld med klädesplagg som vantar, armvärmare och fisken låg där, död. Vattenröret hade inte fungerat.Jag tog i förfäran upp fisken och tittade på den. Den såg ut som en plastgummifisk min lillasyster
hade när hon var liten och den hade helt vidöppna ögon. I drömmen tänkte jag "Jag har dödat något, jag har dödat en guldfisk. Varför la jag den i korgen? Hur dum får jag vara? Jag har dödat en guldfisk". 
 
Sen vaknade jag xD Otroligt märklig dröm! 
I min dröm mördade jag alltså en guldfisk. :'3